Hattmakaryrket

Hattmakaryrket, med rötter i 1500-talet, är ett av de äldsta levande hantverksyrkena i Sverige idag. Generationers kunskap om hattar, hur de använts, hur de har tillverkats, vilka material och verktyg som använts, går förlorad om vi inte gör allt som står i vår makt för att Hattmakarens kunskap skall bevaras. Inte på ett museum utan som ett levande yrke – med Hattmakare som kraftfulla entreprenörer i livskraftiga företag. 

Därför startade vi Sveriges Hattmakare Förening igen! Den sista förening vi hittat information kring upphörde på 1950-talet. 2013 återuppstod den med samma namn, samma logotyp och samma speciella och snygga särskrivning. Men med nya eldsjälar bakom initialerna SHF. 

Föreningens uppgift är att sprida kunskap om Hattmakaryrkets innehåll och om yrkets specifika hantverkstekniker och de kvalitetskrav som ska ställas på produkterna för att bibehålla traditionell teknik, material – och verktygskunskap. Föreningen är Hattmakarnas Branschorganisation med uppgift att fastställa kriterier för Gesäll- och Mästarbrev. 

HATTMAKARE – ETT YRKE MED ANOR 

I de historiska arkiv som skildrar hattens och hattmakarnas historia finns uppgifter om föreningar och skråliknande sammanslutningar ända från 1500-talet. Skråtillhörighet med gesäll- och mästarbrev var en viktig garanti för att kvalitet och kunskap fördes vidare mellan generationerna. Under perioder var skråtillhörighet ett villkor för att överhuvudtaget få tillverka hattar.  

I äldre tid kallades hattmakaren även filtare, då hattmakaren själv framställa den filt som hattar ofta gjordes av – huvudsakligen ull eller andra djurhår.

Efter många år i yrket förändrades hattmakarna – de blev darriga och nervklena med förändrade psyken. Det skulle dröja länge innan man förstod att hattmakarna utsattes för kvicksilverförgiftning.

Kvicksilver användes i garvningsprocessen och till impregnering av höga hattar. Därifrån kommer uttrycket ”Mad as a Hatter”. 

Från 1830-talet började man tillverka höga felbhattar. Yrkeskåren uppdelades i två kategorier – filt- och felbhattmakare av vilka de senare hade högre status.

Verktyg och tekniker vid framställning av schellacksstommen till höga hattar som cylinder-, derby-, manchong-, dressyr och doktorshattar, följer samma princip som på 1800-talet. Detsamma gäller chapeau-claque och plommonstop. Tillverkningen av filthattar är också densamma idag, bortsett från att hattfilten köps färdig.

En Hattmakares nuvarande inriktning är mest mot herrhattar. Största delen av produktionen består av doktorshattar.

I övrigt tillverkar Hattmakaren alla typer av höga hattar och filthattar samt ordenshattar och historiska hattar. 

HATTMAKARE OCH MODIST – OLIKA YRKEN? 

Från början gjorde Hattmakarna både herr- och damhattar. I nutid är Hattmakare och Modist två närbesläktade yrken som ofta blandas ihop. Hattmakaren tillverkar herrhattar och Modisten damhattar! Ett Hattmakeri är verkstaden där Hattmakaren tillverkar hattar.  

Idag finns endast en verksam Hattmakare med gesäll- och mästarbrev i Sverige – Lisa Franzén.